Vatikanen vs personliga initiativ ... 1 - 0

Det här är inte helt pinfärskt, men fortfarande ett märkligt uttalande, som tyvärr inte har diskuterats mer här i Sverige (i alla fall inte så att jag har sett det). Det kan förstås ha att göra med att uttalandet kommer från en gravt ignorant organisation som i Sverige är gravt ignorerad - den katolska kyrkan.

Det är inte ofta som katolska kyrkan agerar filmkritiker - senast var förstås "The Da Vinci Code" som de av ganska förståeliga skäl inte fann helt njutningsbar, men nu har de funnit det för gott att sätta sig ner i biofåtöljen för att kunna varna folk och fä för ännu en moraliskt korrumperande filmupplevelse. Den här gången är det "The Golden Compass" som får sig en bredsida. Huvudargumentet för kyrkans förkastelse av filmen är detta:

In Pullman's world, hope simply does not exist, because there is no salvation but only personal, individualistic capacity to control the situation and dominate events," the editorial said.

Japp - självklart är det upprörande att personliga initiativ skall kunna vara det som bestämmer ett förlopp i världen. Det rimmar ju dåligt med att gud själv skall ordna upp saker och ting (bara vi ber den tillräckligt snällt genom bön och vördnad och inte vredgar den genom att t ex
ingå partnerskap eller jobba på söndagar). Om vi sköter de enkla delarna som så fint står uppradade i den mest gudomliga av böcker (obs - vissa delar gäller inte längre då de t o m för fundamentalt kristna nu framstår som moraliskt förkastliga, så var försiktig med vilka av den gyllene bokens regler som du väljer att följa slaviskt) så kommer säkerligen vår deitet att ordna biffen vad gäller miljöförstöring, sjukdomar, svält, naturkatastrofer, etc.

Ja, jag är fullt medveten om att inte alla kristna / katoliker / evangelister / etc resonerar att vi skall invänta gudomlig intervention - vi har ju trots allt blivit utrustade med den fria viljan att göra vad vi vill (religionens "försök att komma ur fängelse"-kort för att förklara var jordens alla fel och brister kommer från, samt varför förstås vi är nedsatta här på jorden som ett lackmustest för om vi skall få komma in i evighetens härlighet alternativ tortyrkammare).

Den andra tolkningen är minst lika skrämmande för mig: att en värld utan gud är en värld utan hopp, och en sådan värld är tydligen inte värd att leva i. Hopp för vadå? För vår personliga själ (som vi märkligt nog ser som en exakt bild av den vi är, inklusive våra funktioner som sköts helt och fullt av hjärnan - t ex att kunna känna igen vår farmor, eller att kunna prata svenska)? För våra personliga atomer (som helt byts ut flera gånger om under en normal livstid)? Är det alltså meningslöst att leva - att uppleva hela den flora av känslor och sinnesintryck som man får kontinuerligt - om det inte vore så att detta måste få vara i evighet?

Visst kan de mest förtryckta och ekonomiskt eller politiskt utsatta människor kanske finna ett hopp i att saker och ting blir bättre i en värld bortom den här. Det är dock inte medicinen för att förbättra den enda värld vi bortom allt tvivel känner till - dvs den här. Istället fungerar det som det perfekta alibit för en apatisk världsbild.

Snälla - kan inte någon kontakta påven et al och be dem komma ut ur medeltiden innan det är för sent!