Religiös revansch?

I senaste numret av Fokus så är temat "Religiös revansch".

Gud är inte död. Tvärtom. I högteknologins och ekonomismens tidevarv är det åter med tron spm(sic) argument politikerna driver agendan.

Jo - vem kan förneka att den religiösa ignoransen fortfarande håller ett järngrepp om många viktiga politiska, etiska och vetenskapliga områden. Detta trots ett allt märkligare och mer defensiv förhållningssätt till sin egen tro.
I ena sekunden uttalar en person lika tvärsäkra som grundlösa uttalanden inom dessa områden. Ett förbud mot stamcellsforskning kan tydligen lätt härledas ur en bok som inte har ett vetenskapligt rätt (trots att den är skriven av universums ofelbara skapare) och vars moral i sin allra snällaste bedömning kan beskrivas som omodern. Likaså kan otroligt repressiva moraliska förhållningsregler för kärlek, och på vilka sätt man får uppnå lycka, hittas i samma skrifter och lyckas hålla kvar världen i de värderingar som en fullständigt ignorant kultur från mellanöstern hade för tusentals år sedan.

I nästa sekund kan samma person med ett nästan nonchalant tonfall påstå att "den gud jag tror på är inte detekterbar - man kan inte analysera min gud vetenskapligt" och kombinera detta med en på sistone nästan klassisk "du får inte kritisera min religion - den skall respekteras!"

NEJ - den skall inte respekteras mer än åsikter med andra värdegrunder. Alla åsikter som får publikt genomslag (och hur många får inte det?) bör värderas utifrån de bevis och den rationella grund som de byggts upp från. Specifikt skall inte värderingar som utgår från något enligt egen utsago fullständigt obevisbart få ett frikort i debatten.

Tillbaka till artikelserien i Fokus, som tyvärr aldrig riktigt går på djupet mer än till möjligtvis knäna, och då bara i ett väldigt kort samtal mellan ateisten Lena Andersson och biskopen Caroline Krook. Krook gör den vanliga "flytta målstolparna"-tricket genom att omdefiniera sin gudstro till något endast spirituellt. Bibeln lär knappast vara skriven av guds hand i hennes värld: "Bibeln är överhuvudtaget otydlig. Det är hemskt lätt att hitta det ena bibelstället som motsäger det andra." och "Bibeln är otydlig utom när det gäller kärnfrågan." säger det mesta. Att "kärnfrågan" (som väl troligtvis är den "gyllene regeln": att behandla sin nästa som man själv vill bli behandlad) inte direkt är en kristen moralisk uppfinning spelar inte någon större roll - kan man lägga vantarna på en självklar moralisk regel så gör man väl det?
Att sedan Krook tillgriper ännu en modernt religiöst knep - extremselektiv läsning av den religiösa urkunden - är inte förvånande heller. Här vrakar och väljer hon de bitar som (i dagsläget) anses fina och moraliska medan bitarna där man stenas för de mest triviala brott (jobba på söndagen) lätt bortses från. Caroline är tveklöst en intelligent kvinna så man undrar hur mycket hon funderat på vad i henne det är som gör att hon tycker något i bibeln är moraliskt fint och vad som är moraliskt förkastligt. Om boken i sig inte är en guide, varför då ha kvar den (det finns betydligt bättre läsning inom etik och moral)? Och om man slängt boken - vad är då kvar av tron?

Nog om den delen. Den mer lättviktiga läsningen (om det nu kunde bli så mycket lättare) består av sex extremt korta intervjuer med företrädare för de större religiösa samfunden i Sverige. Här blir det nästan lite "hemma hos"-varning med en liten kort beskrivning om varje persons bakgrund samt en enda, visserligen intressant, fråga:

Om du hade fötts in i en familj som inte hade varit [sätt in valfri tro här] hade du ändå hittat dit?

Den enda som inte får den frågan är Anders Arborelius, som är präst i kataloska kyrkan. Detta då hans familj inte var katolsk, utan protestantisk. Han får istället en variant av samma fråga.

Svaren på denna fråga är faktiskt tämjeligen ointressanta - speciellt eftersom de inte följs upp med i vissa fall givna följdfrågor. Dock undrar man om de själva inte ser mönster? Ett mönster som borde väcka i alla fall vissa farhågor bland samtliga. Hur kommer det sig att det är en i stort sett perfekt korrelation mellan ens familjs religiösa bakgrund och ens egen tro? Kom ihåg att vi inte pratar om enkla saker som går i arv i familjer: vilket fotbollslag man håller på eller vilken sylt det skall vara på plättar. Det handlar om att man verkligen tror att precis den gudstro man själv blivit inpräntad med de facto kan förklara allt det som finns i vår värld? Det är "svaret" (ett tomt svar enligt mig visserligen, men ändå) på de största frågor som vi har.

Det här är visserligen inget nytt - det är upp till de religiösa att förklara hur de inte kan bli oroliga av att 95% som föds på ett ställe kan vara fullständigt övertygade om att en viss tro är den enda rätta, medan det på ett annat ställe råder ett omvänt förhållande.

Det är nästan som att man skulle kunna tro att samtliga dessa religioner var mänskligt påhittade och vars kultur bara går i arv, liksom mat, sånger, historier och annat!

Dags att avsluta med ett citat av Sam Harris:

Theology is now little more than a branch of human ignorance. Indeed, it is ignorance with wings.

Vatikanen vs personliga initiativ ... 1 - 0

Det här är inte helt pinfärskt, men fortfarande ett märkligt uttalande, som tyvärr inte har diskuterats mer här i Sverige (i alla fall inte så att jag har sett det). Det kan förstås ha att göra med att uttalandet kommer från en gravt ignorant organisation som i Sverige är gravt ignorerad - den katolska kyrkan.

Det är inte ofta som katolska kyrkan agerar filmkritiker - senast var förstås "The Da Vinci Code" som de av ganska förståeliga skäl inte fann helt njutningsbar, men nu har de funnit det för gott att sätta sig ner i biofåtöljen för att kunna varna folk och fä för ännu en moraliskt korrumperande filmupplevelse. Den här gången är det "The Golden Compass" som får sig en bredsida. Huvudargumentet för kyrkans förkastelse av filmen är detta:

In Pullman's world, hope simply does not exist, because there is no salvation but only personal, individualistic capacity to control the situation and dominate events," the editorial said.

Japp - självklart är det upprörande att personliga initiativ skall kunna vara det som bestämmer ett förlopp i världen. Det rimmar ju dåligt med att gud själv skall ordna upp saker och ting (bara vi ber den tillräckligt snällt genom bön och vördnad och inte vredgar den genom att t ex
ingå partnerskap eller jobba på söndagar). Om vi sköter de enkla delarna som så fint står uppradade i den mest gudomliga av böcker (obs - vissa delar gäller inte längre då de t o m för fundamentalt kristna nu framstår som moraliskt förkastliga, så var försiktig med vilka av den gyllene bokens regler som du väljer att följa slaviskt) så kommer säkerligen vår deitet att ordna biffen vad gäller miljöförstöring, sjukdomar, svält, naturkatastrofer, etc.

Ja, jag är fullt medveten om att inte alla kristna / katoliker / evangelister / etc resonerar att vi skall invänta gudomlig intervention - vi har ju trots allt blivit utrustade med den fria viljan att göra vad vi vill (religionens "försök att komma ur fängelse"-kort för att förklara var jordens alla fel och brister kommer från, samt varför förstås vi är nedsatta här på jorden som ett lackmustest för om vi skall få komma in i evighetens härlighet alternativ tortyrkammare).

Den andra tolkningen är minst lika skrämmande för mig: att en värld utan gud är en värld utan hopp, och en sådan värld är tydligen inte värd att leva i. Hopp för vadå? För vår personliga själ (som vi märkligt nog ser som en exakt bild av den vi är, inklusive våra funktioner som sköts helt och fullt av hjärnan - t ex att kunna känna igen vår farmor, eller att kunna prata svenska)? För våra personliga atomer (som helt byts ut flera gånger om under en normal livstid)? Är det alltså meningslöst att leva - att uppleva hela den flora av känslor och sinnesintryck som man får kontinuerligt - om det inte vore så att detta måste få vara i evighet?

Visst kan de mest förtryckta och ekonomiskt eller politiskt utsatta människor kanske finna ett hopp i att saker och ting blir bättre i en värld bortom den här. Det är dock inte medicinen för att förbättra den enda värld vi bortom allt tvivel känner till - dvs den här. Istället fungerar det som det perfekta alibit för en apatisk världsbild.

Snälla - kan inte någon kontakta påven et al och be dem komma ut ur medeltiden innan det är för sent!