Modern teknik vs Magi... 0-1

Man skall inte alltid klaga. Det finns tillfällen då religion inte utmärker sig genom hot, våld, fördomar, förtryck, censur eller trångsynthet. Vid några sällsynta tillfällen kan det tillföra världen en stor dos humor och komisk lättnad. Så sent som i förra veckan var det hinduismens tur att bjuda på stor komik. Det är bara att buga och tacka.

Rapporter inkom i förra veckan till nyhetsbyråer om flygbolaget Nepal Airlines som under en tid haft problem med ett av sina Boeingplan – om man skall tro lokala medier så har det varit elektroniken som krånglat. Problemen har uppenbarligen gäckat teknikerna under en viss tid. Att utbildade (får man hoppas) flygtekniker inte med full säkerhet kan åtgärda problemet är förstås inget större problem för en organisation med de rätta kontakterna (dvs en eller flera deiteter). Sagt och gjort så konsulterade hinduerna sin "flygmanual" för en dylik svår situation – vad säger egentligen deras uråldriga urkund om elektronikproblem i ett kommersiellt passagerarplan?

Som tur var så bjöds en förhållandevis enkel och billig lösning. Det som behövde göras var att blidka den hinduiska himlaguden ”Akash Bhairab” med ett traditionellt offer. Fram med två getter (och jag måste tillstyrka att det knappast är getternas öde som är det komiska i situationen, tvärtom), två snabba offer framför planet i fråga, strax innan avfärd, och vips – ”problem solved”. Planet flög utan problem till sin destination och alla var rörande överens om att guden givit dem en trygg och säker färd.

Det komiska, om nu det inte är uppenbart för alla som läser det här, är att det finns människor som tar till sig och nyttjar något som fullständigt, utan undantag, är en konsekvens av lång tids rationellt tänkande, vetenskap och logik, men som ändå är benägna att, så fort de saknar förståelse inför ett problem, direkt hemfaller åt vidskepelse och magi.

Inte för att hinduerna är ensamma i att ta till den här taktiken för att förebygga/lösa problem. En snabb titt på katolikernas helgonlista (jag kommer att återkomma till denna i kommande inlägg, det kan jag lova) ger en nästan komplett lista på lösning på allehanda problem: det är bara att slå upp just det du behöver för stunden, t ex problem med skridskoåkningsproblem, och skänka ditt valda helgon en bön eller två, så skall det mesta ordna sig (och
går det ändå illa så kan du räkna med att det skulle gått ännu sämre utan böner).

Plötsligt så framstår ju för övrigt SAS, och andra flygbolags, problem med sina Dash 8-plan i ett helt annat ljus, och lösningen torde vara självklar?

För svenska husdjurs allmänna välfärd kan man väl lugnt påstå att det är tur att inte SJ tillgriper Nepal Airlines metoder. Jag trafikerar dagligen sträckan Uppsala-Stockholm, och med tanke på vilka problem som SJ har på den här sträckan så skulle det inte finnas en ko, get eller häst kvar mellan de två städerna vid det här laget: ”Signalfel säger du? Hämta Rosa och slaktkniven så fixar vi det på stört!”

Hanne Kjöller vs Logik och rationalitet ... 1-0

Morgonväckning

I morse hade jag precis börjat min arbetsdag och satt samtidigt och avnjöt min sedvanliga kopp morgonkaffe (nuförtiden en kopp Macchiato som den närbelägna kaffeautomaten faktiskt lyckas producera en fullt drickbar version av) när en arbetskamrat och tillika mycket god vän skickade en länk till mig. Trots en viss förvarning från min frände var det nog mer tur än skicklighet som gjorde att jag inte satte drycken i vrångstrupen så att kaffeskummet yrde.

Anledningen var, som kanske framgår nu, Hanne Kjöllers ledare i dagens DN, där hon (som vissa andra bloggare formulerat det) "slaktar" Sam Harris bok "Letter to a christian nation". Mer exakt är det den svenska utgåvan av densamma som avpolleteras.

I sju korta stycken (en ledarsida måste väl i regel vara ganska kort och koncis, men det känns ändå som att hon är lite väl kort) lyckas hon mer eller mindre uttömma samtliga de trötta icke-argument som, i brist på saklig kritik och ofta nästan i ren intellektuell desperation, framlagts mot Harris bok alltsedan den kom ut (faktum är att det snarare är hans tidigare och mer uttömmande bok ”The end of faith” som startade ”kritiken”). Dock är han inte ensam om den här typen av recenserande - så är långt ifrån fallet – utan även Dawkins, Hitchens och t o m i enstaka fall Dennett (som ibland nästan slår knut på sig själv för att inte framstå som hård och konfrontativ) får precis samma behandling. Sällan handlar kritiken om innehåll utan nästan uteslutande i istället om stilen, och i de fall det rör innehållet så är det otrevligt ofta rena "fågelskrämme"-argument (*) som används.

Trots sin totala brist på saklig, grundlig och sansad kritik, eller kanske förresten på grund av denna avsaknad, så tänkte jag kommentera Kjöllers artikel, stycke för stycke.

Så till själva artikeln...

Stycke #1
Hanne börjar med något som, i alla fall jag, tolkar som en medvetet förminskande av de "nya ateisternas" påverkan, för att sedan raskt gå pudelns kärna med det ständigt återkommande argumentet:

• Harris är precis lika dogmatisk som de han kritiserar.
  

Det första man kan anmärka på angående detta resonomang är det märkliga faktum att detta alltid skrivs med innebörden "[valfri ateistisk religionskritiker] är inte bättre, utan precis lika dålig". Man har alltså i så fall redan erkänt att de han kritiserar är dogmatiska och att detta är dåligt. Även om det var så att Harris var lika dogmatisk som de han kritiserar så har det ju på intet sätt gjort dessa bättre - de är precis lika dogmatiska som innan, och detta är ett problem även om många skulle önska att inte så var fallet.

Sedan skulle jag sannerligen vilja fråga Kjöller följande: På vilket sätt är Harris världsbild dogmatisk?
Att utkräva bevis för en åsikt som någon förespråkar är knappast att vara dogmatisk i sig. Harris (och de andra) säger klart och tydligt att deras åsikt ögonblickligen skulle ändras om tillräckliga bevis och argument för en interventionistisk (dvs detekterbar) gud presenterades (märk väl att folk som kallar sig religiösa tror på en gud som är detekterbar). Det finns absolut inget som står skrivet i sten – tvärtom så har de verkligen försökt att värdera alternativa koncept och värderingar.

De personer de kritiserar håller däremot dogmatiskt fast i en världsbild helt utan bevis eller rationalitet. Det är t o m så att ersättandet av kritiskt tänkande samt rationalitet av "blind tro" är en dygd hos de han kritiserar.

Att vara dogmatisk torde väl ändå vara att vidhålla en åsikt oavsett under vilka omständigheter som åsikten hålls och oavsett vilka bevis som presenteras mot den - att bara förlita sig till en trygg samling redan nedskrivna och kompletta föreskrifter?

Stycke #2

Men i stället för Gud har han (Harris) sett rationaliteten, skriver Kjöller.

Tack gode Zeus för att han inte är den enda som gjort detta. Jag vet inte på vilka grunder Hanne vill att människor i regel skall bilda åsikter samt fatta beslut på, men personligen ser jag hellre att rationalitet, bevisföring och logik skall föredras framför argumentet "det står så i en bok jag anser att gud själv har skrivit och som därmed är ofelbar". Jag är ganska säker på att samtliga vi som läser det här knappast skulle föredra en värld där rationalitet inte hade varit ledstjärnan under åtminstone en tidsperiod på några hundra år.

Stycke #3
Sedan kritiserar hon Harris, i mina ögon självklara, krav på att en person skall kunna bevisa, eller i alla fall argumentera för, sin åsikt. Nej, dessa stackars förtryckta religiösa skall måste lämnas ifred och inte behöva konfronteras med denna bok (som om det vore ickereligiösa som är värst på att påtvinga sina åsikter på religiösa, och inte tvärtom).

Jag kan gå med på att Harris inte skulle behöva kräva detta om det var så om de som utövade en religion inte skulle låta den synas på den publika arenan vad gäller krav på lagstiftning, i politik i alla dess former (utrikes, social, sjukvård, forskning, kultur, etc), hur de värderar människor utifrån kön, sexuell läggning, ras eller (ironiskt nog) religiös läggning; att de inte skulle lägga sig i vad som bör forskas på och hur och var forskning presenteras, att de inte skulle ha en för oss icke-troende en oroväckande attityd i många fall kring hur de resonerar kring mänsklighetens framtid och värderar det liv vi har här och nu; att religion inte bildade en perfekt grund för att i värsta fall rationalisera och motivera direkta hot och våldsdåd. Och så vidare, och så vidare...

”Religion – en aktivitet för samförstående vuxna personer att utöva i avskiljdhet”, som någon har uttryckt det. Dock är sannerligen inte religion en privat historia, inte ens i Sverige (världens mest sekulära och icke-religiösa nation enligt vissa), och absolut inte i USA, Iran eller Pakistan, för att nämna några mindre sekulära och mer religiöst influerade länder .
Om jag skulle påstå att "det flygande pastamonstret", Poseidon eller varför inte en osynlig flygande person som bara jag själv hade förmåga att se var det som styrde mina åsikter och hur jag vill världen skall vara, då tror jag de flesta inte bara skulle nöja sig med att utkräva bevis för mina absurda påståenden, utan dessutom fördöma mig för dem.

"Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis" sa Carl Sagan en gång i tiden. Att påståendet: "Jag vet att det finns en gud, jag vet precis, i detalj, vad han tillåter och förbjuder, och jag kan ha en personlig kommunikation med honom/henne" är ett extraordinärt påstående är en rejäl underdrift. Det är inte ett påstående som de religiösa håller på ett strikt privat plan – tvärtom. Det är därför extra olyckligt att just detta påstående får ett frikort i nästan all diskurs - argumentet "vem är du som kritiserar min tro?" förs snabbt fram - långt utöver något annat påstående någonsin får. Det är utan tvekan inga "extraordinära bevis" som framläggs, tvärtom - det är inga bevis alls.

Jag skulle knappast kunna diskutera riksbankens styrränta, om ”rätt låt vann” i schlagerfestivalen eller IFK Göteborgs dagsform utan att kunna bli starkt kritiserad för mina åsikter, men om jag hänvisar till (rätt) deitet, då kan jag lugnt gömma mig bakom "det är min tro"-argumentet nästan oavsett vad jag påstår.

Stycke #4
I nästa stycke är det dags för det första rena personangreppet. Harris kallas för "ateismens självutnämnda överstepräst" vilket utan tvekan ger den oinvigde läsaren en bild av Harris som arrogant, självgod och med ett kraftigt "von oben"-syndrom. Det skulle vara intressant att få reda på exakt var Harris utnämner sig till detta?

Ja, han är hård i sin kritik, men han skriver knappast för att bekräfta sin egen suveränitet, om nu Hanne trodde det, utan troligare för att han hoppas lyfta ignoranta (ej stupida, det är en milsvid skillnad) människor till en högre resonomangsnivå där de tar egna beslut och får en betydligt öppnare och mer intressant världsbild snarare än att leva under ett konstant hot om att sluta sina dagar i ett brinnande helvete för att de brytit mot ett mångtusenårig gammal moraliskt dogma, inlärt (läs: indoktrinerat) sedan barnsben.
Detta, och förstås det enkla faktum att han ser stora faror i den ideologi som religionen saluför.
Han talar ju i mångt och mycket till sin egen släkt och vänner – varför skulle han vilja håna dessa (som Hanne subjektiva tolkning är) bara för att visa sig på styva linan? Hon verkar under vilka omständigheter som helst inte tro på Sams explicita stycke som behandlar just att han inte är ute efter att göra någon ledsen eller håna någon?

Att Harris framlägger ett fåtal av den stora mängd historiska tveksamheter kring bibeln och dess olika uttolkningar, är det fel? Får man överhuvudtaget påpeka en religions absurditet och hur mycket känslighet måste man i så fall använda sig av när man gör det? Gäller samma regler för de abrahamiska religionerna som för Scientologer eller Raelianer? För folk som tror på asagudarna? Är det någonsin rätt att klandra någon ganska hårt och öppet för en åsikt? Betyder mängden som tror på samma sätt hur man skall kritisera en åsikt, eller är det åsikten i sig som är det centrala? Jag är nyfiken på vad Hanne har för åsikter i dessa frågor.

Skall han inte framlägga de nästan entydiga bevis som finns på att bibeln inte är skriven av guds hand utan av ett stort antal disparata författare och historieberättare, alla med sin egen agenda och mål, ofta direkt motsägelsefullt, och därefter extremt tufft redigerad över tiden för att krampaktigt försöka passa in i sin tids nya rön? Är sådan kritik tabu, och om inte, hur framlägger man i så fall på ett sätt som inte är extremt patroniserande kritik mot vissa mer märkliga fenomen inom tron (några exempel från kristendomen: jungfrufödslar, massuppväckande av döda ur gravar, syndafloder där samtliga världens djur räddas på en båt)?

Det sista personangreppet - att han skulle hånskratta åt de som ligger inför döden - är så fel och så snedvridet att man börjer ana att det inte längre handlar om en enkel missuppfattning från Hannes sida, utan om att medvetet missrepresentera Harris synsätt och livsåskådning. Vem är mest human: den person som hoppas väcka folk från en stundtals direkt skadlig livsåskådning (för både den troende och de runtomkring), eller t ex en kyrka som än idag vidhåller att det är bättre att folk dör i sjukdomar orsakade av "dåligt moraliskt beteende" (såsom definierat i deras gamla urkunder) än skyddas med moderna metoder?

Stycke #5 & 6
Sedan följer ett ifrågsättande (och hon förser oss dessutom själv med ett ganska bra svar) till vad Harris poäng med boken är. Det här är kanske den märkligaste delen av texten eftersom Kjöller gör ett självmål av stora mått resonomangsmässigt:

Hon säger att man borde ta tag i viktigare problem som till exempel allmän bildningsnivå. Att kreationism och dess moderna "pimpade" tvilling "intelligent design" spelar en klart negativ roll i detta problem, och ännu mer det faktum att den vetenskapliga metoden och egentligen all forskning för t ex evangelister framstår som något icke önskvärt, ja till och med farligt, nämns inte. Detta är tydligen inte värt att värna om?

Som om detta inte vore nog så listar Kjöller sedan ett antal problem som är en konsekvens av ”religiös fundamentalism” som man hellre skulle ägna sig åt.

Nu är jag fullständigt bortkollrad – först ifrågasätter hon om Harris har en poäng i att skriva boken, och i nästa andetag konstaterar hon att det han kritiserar i densamma ligger bakom en stor del av landets största problem – men ändå skall han tydligen inte kritisera religion?
Hon tror väl ändå inte att ”religiös fundamentalism” uppstår i någon slags religiöst vakum? Att många av de åsikter hon räknar till fundamentalistiska har ett brett stöd bland den publik som Harris riktar sig mot borde väl ändå vara av intresse.

Stycke #7
Det avslutande stycket är på gränsen till pinsamt. Märk att Kjöller fortfarande inte i sak har tagit upp ett enda påstående där Harris har fel i sak. Ändå har han tydligen producerat en ”radikalateistisk uppkastning”?

Menar Kjöller ärligt att hon inte ser några problem med religionens frammarsch i världens mäktigaste land? Ett land vars starkaste grundläggande principer är att det skall vara en sekulär makt utan stående armé, men där man nu har världens utan tvekan största krigsmakt till stor del under evangelistisk kontroll. Köller nämner att många amerikaner tror på Jesus snara återkomst till jorden. De som vill få lite äkta biblisk domedagsprofetior till livs kan med fördel googla ”rapture ready” eller läsa valfri populär ”Left Behind”-bok (eller varför inte spela spelet där man som amerikansk soldat skall försöka rädda folk till himlen samtidigt som man strider mot ”antikrists armé”, snarlika FN:s fredsbevarande styrkor).

Får man inte påpeka för folk, som under lång tid pådyvlat sina egna svagt underbyggda ideologier nästan utan hämningar, i väldigt konkreta ordalag att de faktiskt verkar vara väldigt fel ute? Hur milt måste detta i så fall uttryckas?

Vad är en "radikalateist"? Det låter farligt tycker jag. Man får nästan bilden av att Harris under pistolhot tränger sig in hos en kristen familj och tvingar samtliga i denna fromma familj att gråtandes förneka gud, med ett snett leende och ett hånskratt på läpparna. Eller att han organiserar någon sorts attentat mot de som inte håller med honom om varje liten detalj. Jag vet - nu målar jag nästan upp en "straw man" av Kjöllers argument - men ordval som "dogmatiskt", "fundamentalistisk" och "radikal" är så dåliga och snedvridna att det förtjänar att uppmärksammas.

En nog så viktig distinktion

Det finns ett stort definitionsmässigt problem i argumentationen som Kjöller och många andra har och som rör begreppet "fundamentalist".

På ett rent praktiskt plan är problemet är att dessa ”ateistiska fundamentalister”, till skillnad från sina religiösa likar, inte på något sätt använder sig av våld, hot, politiska trick och censur för att pådyvla sina åsikter. Vad har de gjort för att bli kallade fundamentalister? De har skrivit böcker, där de sakligt redovisat argument för- och emot. De har åkt världen runt och diskuterat ämnet, mestadels på rent ut sagt fientliga ställen. Det enda de vill ha är en, för första gången i världshistorien, öppen debatt i frågan där religion ifrågasätts på samma villkor som alla andra ideologier.

Ett missförstånd verkar vara att man i allmänhet verkar tro att någon som är extremt övertygad är en fundamentalist. Det är när man är extremt övertygad utan några bevis för sin åsikt som man har en fundamentalistisk åskådning.

Är vi alla fundamentalistiska anhängare av "teorin om elektricitet"?

Ännu intressantare är det i de fall där avsakanden av tron på en fullständigt ickerationell åsikt gör att man blir kallad fundamentalist. Är vi alla fundamentalister i vår totala förnekelse av "det flygande pastamonstret"?

En frågeställning till Hannes själv

Jag måste erkänna att jag är konfunderad över Hannes poäng med sin ledare. Enligt vad jag förstått är hon inte kristen, vilket hade kunna vara en förklaringsmodell till en så extremt defensiv och grovhuggen "recension". Hon skriver aldrig att Harris har fel i sak, inte vid ett enda tillfälle, hon påstår "bara" att han är dogmatisk och, i brist på ett bättre ord som beskriver hennes omdöme av Harris, elak (en klassisk ad hominem-attack). Dessutom finns det tydligen inte någon poäng att kritisera de personer som han gör. Jag ställer mig, förstås, extremt tveksam till samtliga påståenden. Men frågan kvarstår: vad vill hon säga med det hela, förutom att marginalisera ett stort problem och misskreditera en saklig bok utan att komma med någon som helst saklig kritik?

PS - Jag får be om ursäkt för längden på detta inlägg, men det fanns mycket särdeles märkliga formuleringar att behandla DS

*) En direktöversättning av "straw man argument"